Kapitel 1
-Varför är vi här? Varför ska vi besöka denna plats där det enda sällskapet är dom döda? Hon vände sig till kvinnan som hon känt i några år utan att få några direkta svar. Hon kände att marken var mjuk av mossa och för varje steg fruktade hon att marken skulle sluka henne, tanken och fantasierna som för henne alltid funnits när det gäller gamla kyrkogårdar verkade besannas för varje steg hon tog. Ljudet från vägen på andra sidan muren fick henne att känna sig en aning tryggare men vart hade Cristina fört henne? Allt hade börjat tidigare under kvällen då Cristina hade förslagit att dom skulle ta sig till stadskyrkogården, Hon hade lovat att följa med utan att tro att det skulle bli alvar av planerna. Och nu befann sig båda här utan att hon visste hur eller varför, Cristina som hon hade känt i några år var inte den kvinna som hon hade lärt känna. Cristina följde efter henne med några stegs mellanrum och utan att några ord utbyttes verkade det vara Cristina som visade vägen. Snart stoppade en mur deras väg kvinnan vände sig om –Cristina jag tror det vore bäst att, längre hann hon inte innan hennes väninna gav henne ett tecken att vara tyst. Cristina verkade se på något som hon själv inte kunde se, ibland vände hon sitt huvud som för att lyssna efter något.
-Cristina jag tycker vi borde åka hem, lämna detta ställe jag känner mig rädd. Cristna tittade på henne och log med ett varmt leende. –Rädd vad skulle det finnas att vara rädd för ser du inte det jag ser ser du inte ljusen Betty? Varför är du rädd här finns inget att vara rädd för Det är utanför kyrkogårdar du behöver vara rädd, inte här inte här. Betty var fortfarande inte övertygad och hon kände inte igen Cristina alls hennes blick lyste och det skrämde Betty mer än det faktum att hon befann sig i en mycket gammal kyrkogård mitt i stan.
Cristina såg sig runt och såg alla ljus som verkade komma ur själva luften runtomkring. Hon kände en glädje över vad hon såg och Bettys reaktion var obegriplig för henne, såg hon inte allt det underbara hon kunde se. Betty tittade alltmer oroligt på Cristina som nu hade satt sig ned på knä och lät fingrarna glida över det fuktiga gräset. Hon såg en utgång lite längre bort och beslöt sig för att lämna Cristina. –Jag går nu det börjar bli sent sa hon men Cristina verkade inte höra så hon bestämde sig för att lämna henne kvar i gräset och ta en taxi hem.
Cristina satt kvar medan hon hörde fotstegen på asfalten bli alltmer avlägsna. Ensam igen hon var van vid att vara ensam men det kändes hårt för henne att ingen kunde se det hon såg eller upplevde. Under hela sitt 35 åriga liv hade hon kunnat se och förnimma det ingen annan kunde, hon mindes mycket väl första gången det hände. Hon var en liten flicka den gången, det var sommar och hennes föräldrar hade tagit med henne till en stuga dom hade hyrt vid havet. Hon var fem år och hade aldrig sett havet innan. Ivrigt tjatade hon på sin pappa när dom skulle komma fram, lika tålmodigt svarade han svävande för att kunna få tyst på henne. Efter en tid som kunde tyckas som en evighet stannade bilen framför en sandplätt som avslutades med det gråblå havet. Solen stod lågt så hon hoppade ur bilen och sprang kisande fram mot stranden, hon stannade först när hon kände att hennes fötter blev blöta. Cristina kunde inte se mycket för att solen stod lågt men hon hörde ljudet från fiskmåsar, kände lukten av tång blandat med salt vatten och hennes skor var genomblöta. Hennes far Michael Hayes hade köpt stugan föregående sommar. Stugan själv var nedsliten men han såg chansen att ha nåt objekt att renovera under dom långa sommardagarna, sedan skulle säkert hans dotter tycka om att vara utanför stadens buller och trångboddhet. Han såg på Cristina medan hon gick omkring nere på stranden han kände sig nöjd, även för Cristinas skull.
Han gick runt huset som bestod av två våningar en del fönster saknade glasrutor och färgen hade börjat flagna från ytterväggarna. Naturen hade börjat invadera bakgården då vildväxande gräs nästan helt hade tagit över nästan ända fram till den stenlagda uteplatsen. Buskarna växte tätt och skogen befann sig precis vid den öppna platsen. Han gick längst med dom yttersta buskarna och hittade en liten stig. Han följde stigen som först ledde honom uppåt längst en liten kulle för att sedan leda honom nedåt igen. Det började skymma då han såg ett litet lusthus vid en glänta.
Cristina tittade på sitt fotsteg hon hade gjort när vattnen som kom in vid varje liten våg hade suddat ut den gjorde hon en ny på samma ställe. Återigen såg hon vattnet långsamt sudda ut avtrycken av tårna och sedan resten av foten. Det hade börjat bli mörkt när hon undrade var hennes mamma och pappa var någonstans. Hon tittade mot huset utan att se någon snart blev hon rädd, -mamma pappa ropade hon tveksamt utan att få något svar. Hon såg bilen och sprang dit i hopp om att hitta sina föräldrar där, men ingen fanns vid bilen.
Tårarna började rinna då hon sprang mot huset –mammaaaa ingen verkade höra henne inga välbekanta röster eller ljud. Plötsligt såg hon något som rörde sig vid väggen precis invid där hon stod. När hon stannade, stannade skuggan. Hon tyckte den kändes hotfull utan att den gjorde nåt. Hon vågade knappt titta då hon hörde en äldre kvinnas röst. Cristina stod stel och orörlig medan hon hörde kvinnans vänliga röst prata till henne, hon kände närvaron men vågade fortfarande inte titta. Handen som las på hennes axel fick henne att bli mer rädd, hon kikade mellan sina fingrar åt det håll hon senast såg skuggan men den var borta, ändå var hon mer rädd nu än innan hon hörde rösten. Handen på hennes axel kändes mer och mer tung så hon vred sig loss och sprang en bit innan hon snubblade över en trädrot. Cristina Grät både över skräcken och smärtan i benet som hon skrapade i fallet. Närvaron av något eller någon kände hon vilket gjorde henne ännu mera rädd. Två händer lyfte upp henne från marken, på vingliga ben med ett värkande sår stod hon och darrade. –Du behöver inte vara rädd flicka lilla hördes rösten igen. Barnet kände hela tiden närvaron av någon eller något bakom henne.
