Törstig av hunger
I 14 år hade John Logan jobbat som polis, prostituerade, hemlösa, knarkare, alla typer av misstänkta hade passerat revy genom hans baksäte. Ofta hade han sett dom genom backspegeln. Dom gånger hans blick i spegeln hade mött deras så slog han snabbt bort sin.
Denna kväll hade han redan avstyrt ett fyllebråk utanför en krog och bötfällt två fortkörare.
-natten är så vacker!
John slogs ur sina tankar, hans blick såg flyktigt en ung kvinna genom backspegeln alledes för ung enligt egen åsikt. John kunde medge att natten var vacker på sitt sätt men ville inte ge den unga lättklädda kvinnan någon kommentar.
Genom backspegeln kunde han se att hon log mot honom men inte på något inställsamt sätt. Hennes leende kändes inte hotande men han störde sig på att det inte heller visade på undergivenhet.
Hon var klädd endast i en liten röd top och visa trosor. Kläderna var bitvis fläckade med torkat blod.
-Ja natten kan vara vacker
Johns drömska svar fick inte kvinnan att reagera nämnvärt, hennes hy var väldigt blek ja nästan vit. Hennes mörka korta hår hade även det rester av intorkat blod. Vacker var hon fast på ett kyligt sätt.
John tankar gick tillbaka till hur han hade hittat kvinnan tidigare denna kväll. Efter ett larm från ett beryktat ställe för prostitution hade han funnit henne sittandes på en säng, helt oberörd i ett rum tillsammans med tre döda män. Hon togs omhand och placerades i hans bil för vidare färd till polisstationen, det var dit dom var på väg nu.
Snart kände han att hungern gjorde sig till känna.
-Jag kommer bara att köpa lite mat vad är ditt namn förresten?
-Helen
Hon svarade utan att ta blicken från rutan, där hon ritade med sitt finger på imman som hon andades fram.
-Jag är törstig
-Helen jag köper dig nåt att dricka när jag stannar okej!
Helen skrattade till som om man just berättat en rolig historia för henne.
Vad det så roligt funderade John samtidigt som han såg ljuset från raststället han skulle stanna vid. Efter att ha varit inne och köpt en matbit och lite dricka kom han ut till bilen igen. När han såg kvinnan sitta på förarplatsen. Ilsket öppnade han bildörren och drog ut henne.
-Hur kom du ut?
Hon bara tittade på honom med road blick vilket gjorde honom ännu mer upprörd.
Efter att bryskt har fört tillbaka henne till baksätet och släng lunch paketet på passagerarsidan där fram så satte han sig tillrätta. Nåt var fel bilens passagerarsidor kunde bara öppnas utifrån och gallret som skillde honom från passagerarutrymmet skulle knappast en ung kvinna eller flicka rå på. Hans blick föll på hennes späda kroppsbyggnad igen genom backspegeln, och hon tittade alltmer roat tillbaka vilket retade upp honom ännu mer.
Han körde ut från raststället ut till den öppna motorvägen igen som var öde vid denna tid på dygnet. Ingen annan bil hade passerat dom än.
-Jag är törstig
-Jag har nåt här du kan dricka
John räckte över en mugg genom gallret med sin fria hand. Helen tittade på honom med en blick som om han skämtade med henne.
-Jag sa att jag var törstig men det är inte det jag dricker.
-Ville du ha sockerfritt eller är du diabetiker?
Hans fråga fick henne att brista ut i ett klingande gapskratt.
-Nej det är dig jag vill ha
Med dom orden slängde hon räckte hon över sina händer genom gallret, greppade hans huvudhår och drog det våldsamt tillbaka.
John överraskad både av hennes snabbhet och styrka försökte slita sig loss men förlorade kontrollen över bilen som sladdade över på motsatt sida för att sedan kana på sidan nerför en slänt.
Evigheter senare fann han sig liggande utanför bilen. Långsamt tog han sig upp på knä och kravlade fram till bilen för att se hur det gick med Helen. Baksätet var tomt vilket fått honom att tro att hon också flugit ut i olyckan.
-är det mig du letar efter?
Han vände sitt huvud mot rösten och såg henne sittandes på huk en bit från honom.
-är är du oskadd?
Hon log bara tillbaka och började långsamt gå mot honom. John kände sig plötsligt hotad av denna väna flicka, hans ena hand började famla efter batongen som fortfarande hängde vid bälteskanten. Första slaget träffade hennes knä med en ljudlig klang av att nåt gick sönder. Men hon visade inte att hon lidit av det första slaget. I uppbubblande panik riktade han ett slag mot hennes ansikte, slaget var så hårt att fingrarna började förlorade greppet.
Hon böjde sig ner och lät sin lilla hand greppa runt Johns hand som höll i batongen.
Långsamt kände han att greppet blev hårdare, Först hörde han att det knakade i handen för att förbytas i intensiv smärta då ben gick sönder, men hon släppte inte taget.
Hon böjde sig fram och viskade i hans öra.
-Hungern efter törst vinner alltid tillslut
Det sista John såg innan han sjönk bort i känslan av blod som rann från hans hals var två sorgsna flickögon som på nåt sätt ville be om ursäkt utan att kunna göra det.
